Bling, bling!

Vi gav oss av till skräddaren i skaplig tid. På vägen vet vi att det finns den allra sötaste lilla butik som säljer presenter, korgar och gör vackra paket.



Elin har köpt lite saker till sina kollegor i Tongi som avslutningspresenter, tre saris till damerna och tre portföljer till herrarna. Nu bestämde vi hastigt och lustigt att lämna alla saker där för inslagning. Vi stannade till, Elin valde papper till paketen och förklarade att vi snart skulle vara tillbaks. Sen begav vi oss till skräddaren.
Efter en halvtimme var vi tillbaks igen. Då hade killen lyckats fått dom tre sarisarna i varsin kartong i varje fall, sen började pyntningen.
Efter att vi väntat en kvart, vi fick varsin pall, dök chefen upp och hjälpte till.
Det var limpistoler, tejp, snören och krusiduller i mängder. Dom gjorde allt med sånt allvar att Elin och jag inte kunde hålla oss för skratt, vi bara skrattade och skrattade......samtidigt som vi klämde ur oss några svenska ord för att dom inte skulle tro att vi skrattade åt dom utan åt en verkligt rolig historia.

Efter ca en timme var alla paket färdiga och efter att ha pungat ut med en svensk hundring för allt bling och arbete fick vi hjälp att komma "ombord" i vår rikshaw som troget väntat på oss.
Vi väckte uppseende kan jag säga. En del trodde nog att det var jultomten som uppenbarat sej när vi åkte hem.
När vi kom hem hade vi inga nycklar och gubben hade för länge sen gett sej av till klubben för att spela tennis. Då var det nära att det brast för madame, så jag blängde till på Elin, varpå hon säger:
-Bläng inte på mej!! Jag har ju aldrig några nycklar!! Och det är faktiskt helt sant. Hon har verkligen aldrig några nycklar.
Det fick oss i varje fall att börja skratta igen istället för att börja skrika och sen var det bara för mej att ta rikshaw till klubben för att låna Jerrys nycklar medan Elin vaktade alla vackra paket. :)
Herrbling!

Och damromantik!

Vi hann faktiskt också med lite trevligt spa och en lika trevlig middag, Elin på sitt håll och Jerry och jag på vårt ihop med Lotta.
Hoppas ni med har haft en trevlig valborg! Godnatt!

Valborgsmässoafton

Lite ont i huvudet idag!!! Champange är rent livsfarligt! :)
Det känns skönt att det äntligen blivit offentligt. Det känns också väldigt skönt att komma närmre Sverige. Tre timmars flygning bort är ju inte värre än att flytta från Nyköping till Göteborg t ex. Perioder när Jerry jobbar mycket kan jag välja att åka hem för att jobba lite jag också.
På tal om jobb fick jag mitt sommarschema från chefen igår. Jag börjar jobba 8 juni och gör en månad på dagen. Ska bli jättekul att jobba lite dag också. I juli och fram till 22 augusti kommer jag att jobba natt. Sen bär det av till gubben i Istanbul, Turkiet.
Mycket att se fram emot!
Men först ska jag fånga den här dagen. Först sista besöket hos skräddaren, sen blir det spa med med manikyr och pedikyr medan gubben spelar tennis. Vi har också pratat om att ta en kopp te hos den här herren någon dag. Vi får se om det blir idag!
Ha en trevlig helg alla!!

Nu så alla nyfikna!

Den 1:a augusti tillträder Jerry sin nya tjänst!
Vår nästa destination blir..............


.....................ISTANBUL I TURKIET!
Stort grattis till käre maken!!!


Och nu champange!!!

Det regnar idag!

Efter promenaden imorse velade jag väldigt mellan att åka till klubben och sola eller åka till Gulshan 1 marknaden och handla tyg! När jag kom ut ur duschen hade allt löst sej själv. Himlen hade blivit alldeles svart och med nöd och näppe hann jag fram till marknaden torr.
Jag hittade ingenting jag ville ha, så jag bestämde mej för att gå tillbaka till Gulshan 2 i duggregnet. Efter fem minuter öppnade himlens portar sej och det satt igång att ösregna, med banglamått mätt. Det var bara att ta skydd under taket utanför en bank och vänta på bättre tider.

Vakterna vid banken fick springa i ett och hjälpa kunderna in från bilarna.

När det lugnat sej något blev det rikshaw tillbaks till Gulshan 2.
När det regnar i Dhaka blir det genast mycket krångligare att gå.Överallt bildas stora vattensamlingar som kan vara både 10 och 20 cm djupa. Det är bara till att gå runt för att komma fram.
Vid den här pölen stod en frusen och våt rikshawförare och huttrade.

På Gulshan 2 marknaden hittade jag vad jag skulle och sen begav jag mej hemåt. Efter lunch med gubben slocknade jag som en stock. Vad det är skönt att sova middag när regnet faller!!
Nu är det bara 14 dagar, 2 veckor kvar!! :)

Jag heter Egon....

Jag har samlat en miljon bilder från Dhaka. Helt plötsligt har jag blivit så mån om att visa er dom som i varje fall är aktuella. Under tiden ni tittar på bilderna kan ni lyssna på det här med Björn Rosenström. Kanske inte min favvolåt, men jag känner en del som gillar den!! Puss på er!! :)
När jag kom ut från marknaden i förra inlägget mötte det här mej. Platsen är Gulshan 2 cirkeln i det finaste området i Dhaka, Bangladesh.
Grabben med sina getter stannar i cirkeln och köper en cigg medan geten slår en drill.
Är det sant.....eller inte?!


Ok...jag tror inte han heter Egon!

Sorgligt....

Igår bad jag Shobul om hjälp med att boka en flakrikshaw. Det var högtid att köra bort alla våra krukväxter.
Imorse när Shobul kom hade han skaffat mobilnumret till en man med en flakrikshaw. Det var bara att bestämma en tid, så kom han tillsammans med en kompis och fraktade bort diverse saker. En gammal AC (som gick direkt hem till Shobul), en gammal dammsugare (som också gick till Shobul) och sen alla våra blommor. Jag kände mej helt ok, och så blev jag alldeles tårögd... plötsligt blev det verkligt att vi faktiskt ska flytta härifrån.
Shobul tyckte så synd om mej, så han var tvungen att berätta för boss att madame varit så ledsen när alla blommor åkte ut. Vi är nog i samma stämning hela familjen just nu.
Efter lunch åkte jag ner till cirklen för att hämta en handväska jag beställt. Jag gick en sväng på marknaden också för att kolla tyg.
Här kommer några bilder från den del där dom säljer grönsaker, massor av grönsaker.


Dom bara måste vara med på bild! :)

Nu på eftermiddagen, sen Elin kom hem, har vi också hunnit med skräddaren för att prova en klänning. Vi ringde Iman, allas vår rikshawförare så han fick köra oss. Provningen gick bra och när Iman släppte av oss hemma igen hade jag bestämt mej för att berätta att vi snart ska åka härifrån.
För att ALDRIG komma tillbaks, blev hans motfråga? Vad säger man...förmodligen inte!
Han blev väldigt ledsen och jag med!! Härlige Iman med sin gästfria familj!
Det kommer att bli jobbiga veckor det här. Det känner jag redan nu!

Jag är hemskt ledsen......

...men det blir inget besked idag eller!! :(
Vi har blivit sagda att idag skulle allt bli offentligt, men så icke. Champangen får bli kvar i kylskåpet! Och livet får fortsätta stå still några dagar till för så känns det. Kanske särskilt för Jerry, som inte ens kan prata med sina kollegor.
Aja, nu ska vi inte gräva ner oss för det. Det finns fortfarande rödvin i skafferiet och en himla massa äventyr utanför dörren. Kan nämna att Elin blev bjuden på hönsben till lunchriset idag. Hon mår fortfarande illa av bara synen!!
Tur hon kan skratta gott åt sin mor i varje fall. Härom veckan satt vi här vid datorn, pratade och spelade musik. Elin klev runt i bara BH och brallor efter duschen. Rätt som det är klipper hon till mej lite lätt på armen och säger:
-"Hey, bro!!"
Till svar från sin mor får hon:
-"Tja T-shirt!"
Hon såg rätt dum ut kan jag säga och jädrans vad hon garvade, och gör än när hon förstod. (Naturligvis har hon berättat allt för sin far också, så nu är dom två som har kul.)
Jag tolkade hennes "hej brorsan" som nått med ordet bra i, som betyder BH. OK, hej BH! Och vilket är inte det självklara svaret på det....jo, förstås!
-Tja T-shirt!
Tur man kan roa nån en dag som denna i varje fall!
Och hoppas ni inte är allt för arga på mej där ute! Kunde nästan tro att alltihop är PR-kupp.......för det kunde jag behöva en. ;)
Kram

Morgon i Dhaka

Idag tog jag med mej kameran ut på morgonpromenaden för att fånga allt i bilder. För mitt eget minnes skull och kanske tycker ni också att det är intressant. Jag har nog gått här hundra gånger, nästan varje vardag i ett och ett halvt år.
Nu har jag faktiskt tagit en paus och gått i parken istället. En orm på gångvägen skrämde nästan livet ur mej för två veckor sen. Jag provade att gå igen dagen efter, men hoppade en meter av varje löv som rörde sej. Sen dess har jag som sagt valt att promenera i parken istället.
Jag har inte kunnat berätta det förut eftersom jag inte ville skrämma vår ormrädda dotter, men nu i helgen lyckades jag avslöja hela hemligheten efter ett par glas vin. Tack och lov är hon inte så lättskrämd längre. :)
Eftersom jag mötte en stor skräckinjagande fladdermus i parken igår kan jag tycka att det kvittar lika. Orm eller fladdermus, långpromenad eller park!?
Ut på min alldeles underbara morgonpromenad igen, alltså. Jag tror jag varit saknad för alla hälsade så glatt. Bilderna är tyvärr halvtaskiga av det starka soldiset på morgonen, men kanske kan dom förmedla lite av känslan.
Tänk er nu 30 graders värme, tut och pling, hundar och ungar ( och inget hembränt äppelvin) och glöm för jössenam inte den svaga doften av avlopp i luften.
Först ut på väg 63. Där var det som vanligt biltvätt på gång. Bengaler älskar sina bilar och putsar på dom hela tiden, eller rättare sagt chaufförerna har i uppgift att putsa på dom hela tiden.

Polisposteringen på väg 70. Vid upplopp och oroligheter är det meningen att poliserna här ska spärra av vägen och skydda oss "rika" i området.

Sen korsade jag Gulshan Avenue som var lugn idag.

Vidare in på väg 79 där det dammade ordentligt. Bengaler är väldigt duktiga på att "hålla rent framför egen dörr". Ibland tror jag dom bara sopar över allt till grannen.

På avstånd såg jag den här lilla mannen svänga in på en sidoväg. Han tigger och ibland får han en slant av mej, men idag missade vi varandra. Lycka till med resten av dagen gamle man!

Se upp! Soprikshaw! Håll för näsan!!

På åpromenaden mötte jag som vanligt en massa daglönare. En hacka, en spade, en korg och fyra par starka armar.

Frukost kanske?

Vakten som vakar över "åpromenaden" i en skön posé. Med på bilden blev också ett gäng glada snubbar.

Vidare över bron mot Baridhara för att fortsätta min promenad i parken där.

På den sträckan som är ungefär hundra meter lång händer det alltid mycket. Den här killen var ny för dagen. Jag vet inte vad han ville, så det blev inga pengar från mej där inte.

Den här blinde mannen sitter jämt på bron och tigger. Ibland får han en slant, och varenda gång hoppas jag att han inte ingår i den stora industri som tiggeriet är på många platser i Bangladesh, utan att han får behålla sina pengar själv.

Pojken som alltid säljer tidningar på bron åt sin frukost när jag passerade, en skål ris. De allra flesta bengaler äter faktiskt ris med dal och grönsaker tre gånger om dagen.

Dom här två blev så avundsjuka när jag fotade pojken och ville absolut vara med på bild dom med! Och det kunde dom väl få! :) 17 är att bengaler alltid ska vara så allvarliga på bild för att sen, när jag visade bilden, skina upp som små solar. Vakten hade ungefär en tand i munnen och hade nyss tuggat betelblad som färgar allt rött....han var så söt så!

Sen vidare in i parken på andra sidan sjön. Krishnachuran blommar just nu och det är otroligt vackert.

I parken mötte jag en kvinna som letade sopor, allt tas tillvara.

"Madame, please photo"!!, ropade dom här som befann sej utanför parken. Och madame kan ju inte säga nej.

Tuppen på väg 12 i Baridhara visade sej från sin bästa sida idag.

Husbyggarna på samma väg. Jag tror alla femtio känner igen mej eftersom vi ses nästan varenda morgon. Och jag, jag känner inte igen nån.

Sen över nästa bro för att nå Gulshan igen. Här brukar det stå en blind man och tigga varje morgon. Idag var han inte där. Såna tillfällen blir jag orolig och undrar om han är sjuk. Men så plötsligt är han tillbaks igen....kanske han bara tar ledigt ibland.

Så här vackert kan Bangladesh vara från en bro mellan Baridhara och Gulshan.

På hemvägen övergav jag åpromenaden och gick vägen istället. Mitt mål var att passa på att ta ut lite pengar, inte till porslin den här gången.

En rikshaw fullastad med en stege av bambu.

Såna här reklambilder för olika gym ser man överallt. En bengals drömkropp kanske! Hade inte vi såna bilder på 80-talet? Mmmmmm...

Hemma vid vår park igen.

Man har i varje fall aldrig tråkigt på en promenad i Gulshan!! :)

Middag ute..

Shobul är fortfarande på påskledigt, så vi har bestämt att vi ska äta ute ikväll. Det är eller inte så många kvällar kvar för restaurangbesök och många är värda ett sista besök. Får se vad det blir i kväll, japanskt eller koreanskt?
Annars har jag haft en väldigt skön dag på klubben. Elin gjorde mej sällskap en stund på eftermiddagen och det är alltid trevligt. Varmt i solen men med en servitör, som ständigt fyller på glaset ( med fresh limesoda) och en svalkande pool att doppa sej i gör det faktiskt inte ett dugg att det är varmt.
Imorgon kanske det blir champange för då blir det äntligen officiellt. Håll utkik alla nyfikna!!

Promenadsällskap!

Den här hängde i ett träd nära min promenadväg i parken. Var bara tvungen att gå hem och hämta kameran och få en bild.

Annars har jag bara sett dom flygande på kvällar och nätter på jakt efter insekter. Det är en stor art, större än en svensk kråka mellan vingspetsarna.
Nu till klubben för lite lunch och sol!

Promenad i Dhaka

Här är det inte vår utan högsommar med Banglamått mätt. Luftfuktigheten är hög och termometern rör sej runt 35 grader. Jag begav mej i varje fall ut på promenad i ett område mellan Gulshan och Badda. Svettigt värre!!
Allra först dök det upp en liten kille som ville vara med på bild. När jag sa ja försvann grabben in i ett litet plåtskjul och så var dom inte längre en...utan åtta.

Sen passerade jag en rikshawverkstad där pumpning av däck pågick.

Han hade fullt av disk i sina baljor, förmodligen har han sålt te hela förmiddagen.

På min promenad sökte jag en plats som jag passerat med rikshaw några gånger. En rätt vacker plats med en liten sjö. Efter 45 svettiga minuter insåg jag att jag kommit vilse...igen.

Rikshaw! Gulshan 2, please!
Jag hann hem precis innan störtskuren kom.

God fortsättning!!!

Här har påsken förlöpt lugn. Vi har varit mycket på klubben både på dagarna och på kvällarna..... jag är röd som en tomat igen....dessutom med en härlig huvudvärk just idag.
Hela tiden och ofta tänker vi nu på vår hemresa. Jerry har nedräkning på sin I-pad och idag var det visst 19 dagar kvar.
Bangladesh har gjort mycket med en på alla sätt. Jag tror jag lärt mej att ta vara på livet på ett bättre sätt, för här i Bangla är döden alltid närvarande. Jag har lärt mej att leva nu och ta tillvara även vardagen. Lycka kommer inte alltid med pengar, resor och fina grejor (jo, porslin då förstås ;)).
En bloggkompis skriver. Livet är alla dom dagar som passerar när du går och väntar på något bättre. Klokt sagt!
Här kommer en länk till en låt som jag gillar väldigt mycket! Ingen "tantmusik direkt"!
Nu ska jag ta kameran och ge mej ut i Dhaka medan maken spelar tennis och Elin inväntar sin tid hos frisören.
Ha det gott alla och ta vara på vardagen!

2 års jubileum!!

Idag fyller min blogg år, det är precis två år sen jag gjorde det första inlägget!!
Tiden i bangladesh har gått fort.
Idag kan jag också tala om att beskedet om vår nästa destination är uppskjutet till tisdag nästa vecka. Vi väntar och vi väntar på att börja kunna prata om det, men snart så ska alla nyfikna få besked.
Annars har jag varit lite seg idag. Det har inte alls blivit mycket gjort. Lunch och sen en tur till porslins affären för att byta lite av porslinet som inte höll måttet. Det gick utmärkt och utan problem.
Under tiden vi väntade tog jag den här bilden utanför affären. Ungarna hade jättekul!

Sen handlade vi några väskor i skinn innan vi for hem. Nu en tupplur!
Men först vill jag bara önska er allihop en riktigt GLAD PÅSK med en ståtlig Banglatupp!!!! Hoppas vädret håller i sej där hemma!

Reportage från ett slumområde

Elin och jag har nyss kommit hem från en härlig dag då det var meningen att jag skulle säga hejdå till all personal på träningscentret. Så blev det inte, utan istället blev en ny träff bokad hemma hos Shaihanaz.
Dagen tillbringades istället med ett besök i ett närliggande slumområde. 13 av tjejerna som deltar i kursen just nu kommer därifrån och vi skulle besöka sex av dom.
Det blev rikshaw från centret till slumområdet. Shaniahaz och jag delade, Monir och Elin åkte ihop och tjejerna som var med för att visa oss delade på en rikshaw.

Monir och Elin åkte för långt och fick vända.

Där vi klev av rikshawn pågick risförsäljning. Rispriset har gått upp och regeringen har börjat sälja subventionerat ris till fattiga från lastbilar. Priset är 24 th/kg istället för 34. För att få möjlighet att köpa sin max 5 kg får man köa från tidiga morgonen. Siffrorna säger hur små marginaler människor i Bangladesh lever med, 2,40 svenska kronor eller 3,40.

Sen fick vi besöka Halimas hem, som faktiskt hade både toalett och vatten på gården. Halima är tjejen i gult.

Bilder från vår promenad mellan dom olika husen.


Sen besökte vi Amujan. Hon är lika gammal som mej och sexbarns mor. Hon bodde inte lika bra, här var dom sex personer som delade på ett rum med en säng. Där var det fullt med folk.
Hon i förgrunden är Amujans mamma.

Sen blev det i oplanerat besök hos hennes syster där även äldsta pappan befann sej. Han hade blivit blind redan som liten.

Promenaden fortsatte och blev virrigare och virrigare i våra ögon. Så mycket släktingar och så många möten.


Här slutar promenaden. Shanihaz, Elin, jag, Halima och Amujan.
En dag i en vardag, som över en tredjedel av jordens befolkning lever i.
Inlägget påbörjades på eftermiddagen och avslutades just nu när vi sitter här med en trött Annelie, som somnat på vår soffa. Om en kvart ska vi väcka henne för avfärd mot flygplatsen.
Vad gör man inte för en Dhakavän som är på väg hem.
Snart är det bara vi kvar...i precis tre veckor till!