Reportage från ett slumområde

Elin och jag har nyss kommit hem från en härlig dag då det var meningen att jag skulle säga hejdå till all personal på träningscentret. Så blev det inte, utan istället blev en ny träff bokad hemma hos Shaihanaz.
Dagen tillbringades istället med ett besök i ett närliggande slumområde. 13 av tjejerna som deltar i kursen just nu kommer därifrån och vi skulle besöka sex av dom.
Det blev rikshaw från centret till slumområdet. Shaniahaz och jag delade, Monir och Elin åkte ihop och tjejerna som var med för att visa oss delade på en rikshaw.

Monir och Elin åkte för långt och fick vända.

Där vi klev av rikshawn pågick risförsäljning. Rispriset har gått upp och regeringen har börjat sälja subventionerat ris till fattiga från lastbilar. Priset är 24 th/kg istället för 34. För att få möjlighet att köpa sin max 5 kg får man köa från tidiga morgonen. Siffrorna säger hur små marginaler människor i Bangladesh lever med, 2,40 svenska kronor eller 3,40.

Sen fick vi besöka Halimas hem, som faktiskt hade både toalett och vatten på gården. Halima är tjejen i gult.

Bilder från vår promenad mellan dom olika husen.


Sen besökte vi Amujan. Hon är lika gammal som mej och sexbarns mor. Hon bodde inte lika bra, här var dom sex personer som delade på ett rum med en säng. Där var det fullt med folk.
Hon i förgrunden är Amujans mamma.

Sen blev det i oplanerat besök hos hennes syster där även äldsta pappan befann sej. Han hade blivit blind redan som liten.

Promenaden fortsatte och blev virrigare och virrigare i våra ögon. Så mycket släktingar och så många möten.


Här slutar promenaden. Shanihaz, Elin, jag, Halima och Amujan.
En dag i en vardag, som över en tredjedel av jordens befolkning lever i.
Inlägget påbörjades på eftermiddagen och avslutades just nu när vi sitter här med en trött Annelie, som somnat på vår soffa. Om en kvart ska vi väcka henne för avfärd mot flygplatsen.
Vad gör man inte för en Dhakavän som är på väg hem.
Snart är det bara vi kvar...i precis tre veckor till!