Dagen började med ett besök i en by. Det var en fantastisk upplevelse och vi blev varmt välkomnade av byborna. En kvinna visade oss t om sitt hus, som hon var riktigt stolt över. Där bodde hon tillsammans med sin man, ett barn och sin mor.
Sen for vi vidare in i Sonargon. Vi besökte Painam Nagar, som är en riktig spökstad. Husen såg väldigt gamla ut, men enligt "Lonely planet" byggdes dom så sent som 1905. Gatan var ca 500 meter lång och promenaden slutade med att vi hade alla byns barn omkring oss, en del av dom åkte t om med en bit bak på bilen. Vi blev jättenervösa när vi fick syn på dom och ropade åt chauffören att stanna, men tydligen var det alltid så att ett par ungar hängde med en bit hängandes bak på bilen. Kul hade dom och i god tid innan vi började åka fortare för att vägen blev bättre hoppade dom av.
I Sonargon finns också ett stort område, som är inhängnat. Där ligger museér, hantverksmarknad m.m. Det var tyvärr stängt. Sånt händer här i Bangladesh att helt plötsligt bara stänger dom några dagar utan nån som helst förklaring.
Istället fick vi åka till en by vid flodstranden och titta. När vi stannade för att ta kort klev jag ur bilen och hamnade nästan i knät på en apa. Jag blev verkligen skitglad, som det ego jag är, när jag fick se att den satt fast. Jag tycker verkligen illa om apor, kanske kommer jag att hinna utveckla en riktig apfobi innan jag kommer härifrån!!
Nu ska jag publicera, så får vi se hur det blir. Jag ska också logga in på Daily Star för att kolla senaste nytt. På morgonen idag har det varit bråk mellan polis och fabriksarbetare i Tongi. Enligt tidningen är det 4 döda, men Kamal som ringde för att berätta pratade om så många som 30 döda och ett hundratal skadade. Det är tråkigt! Jag lider med dom och tror i varje fall att jag förstår, att med arbetsvillkoren i det här landet blir det till slut för mycket för vem som helst.
Efter en dusch, det är fortfarande rätt varmt, så blev det fotmassage på klubben. Vi var ju tvungna att testa nya spat, så vi bokade tiden redan på invigningen. Det var riktigt gott faktiskt. Jag åkte hem efter massagen, medan Elin stannade kvar och umgicks med Nanna lite.
På hemvägen gjorde vi ett stopp i en by där dom tillverkar saris. Verkligheten för människorna som lever i Bangladesh kom ännu närmare. Först fick vi gå in i en stor lada där mängder av maskiner förde ett hiskeligt liv. Ingen arbetsmiljö, som någonsin skulle accepteras i Sverige. Sen fick vi gå in i "vävstugorna" där byborna satt och vävde två och två tillsammans, tydligen går arbetet snabbare om man är två. Ofta en vuxen tillsammans med en yngre i många av fallen barn. Under vävstolarna var hål grävda i jordgolvet med plats för benen. 
Överallt var det mycket barn, som blev väldigt förtjusta i våra kameror. Det är nått särskilt med kameror här i Bangladesh. Många, om inte alla barnen, arbetar säkert med någon uppgift i byn och en del vid vävstolarna såg inte alls gamla ut. Jag vet inte vad jag ska skriva, men utan att på något sätt acceptera barnarbete, tror jag ändå att dom här barnen har det bättre än tiggarbarnen i Gulshan. Förhoppningsvis har dom en trygg sovplats om natten i varje fall.
På många sätt är Bangladesh ett fruktansvärt land, med en herarki och klasskillnader som vi inte ens kan föreställa oss. Utan sjukhus, skolgång, rent vatten m.m lever många människor ett hårt liv. Jag förstår överhuvudtaget inte hur dom kan le och vara såååå glada!!! Mitt i allt elände.
Sen åkte vi till ett hindutempel också i gamla Dhaka, Sree Sree Dhakeswari national tempel. I byggnaden på kortet fanns i det mittersta rummet en "fallosstaty" där kvinnor kunde be både för att få en man och bli havande. I en damm vid templet kunde man bada i det heliga vattnet och bli frisk från sjukdomar. 
Sen besökte vi "starmoske" mitt i dom centala delarna av gamla Dhaka. Där fick vi ta av skorna och täcka vårt hår med sjalarna innan vi gick in. Det var värt besväret för moskén var fint dekorerad med mängder av olika kakel.
På hemvägen var vi in på Weawers igen för att beställa stolsdynorna. Nu är jag rätt slut i huvudet. Miljön nere i "stan" är rätt rörig, jag kan faktiskt säga att det är kaos. Tutande bilar och tiggare, som tjatar hela tiden. Idag satt det två små bebisar i en refug när vi gick förbi. Jag tog ett kort, men det blev inte så bra. Jag tog ett annat kort på en liten pojk, som hängde efter en stund och ville sälja godis till oss.
Vi passerade också Bengalernas matställe. Där serveras allt möjligt och bord finns utställda lite varstans där man kan sitta och äta. Kan jag kalla det en genuin banlgamiljö? Jag tror det!!! Med mojängen i förgrunden pressar dom sockerrörssaft. Jag hörde om en viting som vågat prova ett glas. Han hamnade defenitivt hos "bajsdoktorn".
Fredagen började tidigt med frukostbuffé på Westin, stans finaste hotell. Måste säga att det kostade skjortan, och eftersom jag var lite däven efter gårdagen var det knappt värt pengarna. Det var däremot sällskapet....Malin, Anna-Lena, Annika och Elin. Sen blev det lite shopping och därefter en häftig kväll......
Partyt ikväll var skitkul. Mycket margaritas, god mat och mycket dans. Och en hel massa trevliga människor från alla möjliga olika länder. Jag tror inte att det är sant att jag verkligen är här och upplever allt mellan lyx och medeltid. Slakten av hönorna var otäck för konstigt nog skar dom av benen på dom innan dom hade av huvudet. Dom sprattlade verkligen!! Nu mår jag illa igen, vet inte om det beror på att känslan när man såg hönsen kom tillbaks, eller om det är alla margaritas. Både och kanske!!
Och nu blev det så här. Mycket är kvar att fixa! Matta, krukväxter, stolsdynor m.m.
Idag hade vi planerat att åka runt och handla lite, men Kamal sa att trafiken var hemsk. Vi kom bara till Nandan och sen till en butik med dvd, cd och dataspel. Vi handlade ett dataspel igår för 12 kronor, som inte funkade, så idag provade vi en ny butik för att se om det skulle bli bättre där.
I slutet på väg 27 precis innan man kommer ut på Kemal Ataturk, en av huvudlederna, bor det en massa människor under presseningar. Det är hemskt att se, och lite rädd blev jag idag när jag tagit kortet. Dom är rätt så aggressiva i sin jakt på pengar, och det får man kanske förstå.
Vi fortsatte promenaden och blev plötsligt överraskade av en krafig regnskur och tog skydd i ett trapputsprång utanför en butik. Det var vi vitingar och kanske 10 bengaler flera av dom gatuförsäljare, bl a en kvinna med ett spädbarn på armen. Det dröjde inte länge förrän butiksägaren öppnade sin dörr och släppte in oss och bara oss. Det kändes faktiskt inte helt ok!
Nu ikväll har vi kollat tennis på klubben. Chaffisen fick köra oss, och vänta utanför. Jag var dock aldrig riktigt säker på att han skulle vara kvar när vi kom ut. Han fattade verkligen ingenting! Tur för han så var han kvar annars vet jag ett par svenskar, som blivit fullständigt galna av ilska. Nu är vi tryggt hemma igen och upppackningen börjar. Skojigt!!
