Dhaka i mitt hjärta!

Efter en härlig trafficjam kom jag fram till parken i Dhanmondi efter en och en halv timme. Hostan blir nog inte bättre och om jag stoppade in huvudet i en naturgastank och skakade lite skulle nog dom avgaser jag har i håret driva en CNG minst tio mil. Inpyrd är ordet helt enkelt!
I parken var det helt ok. Synd bara att avgaserna sprider sej hit med. Ljuset var inte eller nått vidare för foton, det är alldeles för skarpt genom smogdimmorna.
I parken lektes det och spelades det cricket förstås.


Sen gav jag mej ut på Mirpur Road för att leta mej fram till Elephant Road.

Undrar vad dom erbjuder här egentligen.

Här var det däremot rätt tydligt!

När jag skulle hem fick jag tag på en CNG som efter ca 500 meter fick slut på gasen. Killen släpade både mej och CNG:n till närmsta tankstation. Då kände jag mej lite dum!!

När han fällde upp en lucka under min soffa för att tanka där tog jag det säkra före det osäkra och hoppade ur. Slangen räckte inte riktigt så han fick hålla CNG:n på plats.

Släckningutrustning på macken bestod av sex röda vackra hinkar med sand...vilka fick mej att tänka på en historia här ifrån Dhaka.
Vi var ute och åt ett helt gäng och vissa beställde in flamberade pannkakor till efterrätt. Tydligen ska "pannkakorna" dränkas i någon alkholhaltig dryck och därefter tändas på, alltså flamberas. När plättarna kom in dränkta i vanlig apelsinjuice frågade en av beställarna. "Should it not be a fire with this desert?!" No, no madame no fire. This is a safe place!" Jovisst, absolut! Apelsinjuice är nog liiite svårt att få fjutt på!

Efter återkomsten till Gulshan försökte min CNG förare dessutom lura av mej pengar, men tji fick han. Hehehe!
Nu tror jag djävulen flugit i fru Wiklund också!
Kram! :)