Det låter kanske jobbigt, men efter att vi anställt Shobul är det verkligen inte det. Tänk jag som varit sån motståndare till att skaffa kock....hur dum får man bli egentligen?!
Igår diskuterade vi vad vi ville äta och gav förslaget till vår kock. Han for genast iväg och handlade. Idag har han handlat igen, b l a lite som jag beställde till fördrinken, och när han lagat lunchen klart och röjt efter den sätter han säkert igång med föreberedelserna inför kvällen. Vilket underverk han är!!
Sist Jerry och Elin hade middag var jag inte här, men dom har beskrivit hur bra allt funkade. Allt från att duka fint till servicen vid bordet. Själv ska jag bara ta en rikshaw och köpa lite blommor till borden.
Som en kontrast till livet vi lever här i Bangladesh kommer nu dom utlovade bilderna från slumområdet där vi var igår.
Ibland skäms jag för att jag har det så bra!!
En av familjerna i området. Kvinnan i gult var var alldeles blöt, förmodligen hade hon nyss badat med kläderna på som kvinnor gör här i Bangladesh.
Elins kollega Shahanaz diskuterar träningscentret med två kvinnor (utanför bild) som vill ha in sina flickor som elever.
Elin som en vit jätte bland alla barn som hela tiden följde oss. Shahanaz bad dom lämna oss, men varför dt fick hon till svar. Det här är ju min väg!
Här är ett gäng grabbar som var mer intresserade av min kamera.
Kan också meddela våra generösa grannar, Kicki och Robban, att ritmaterialet och saxarna ni skänkte nu finns på en skola för barn från slummen i Malibag. Här finns några gamla bilder från skolan med om ni vill se. Jag tror det kommer att bli roligt för ungarna att få prova på att klippa. Faktiskt kunde inte ens alla tjejer som nu går på träningscentret använda en sax, och en del hade aldrig sett nån. VA!? Visst är dt konstigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar