banglacissi: Ett hem betyder så mycket

Att få vara ute i stora världen är helt fantastiskt. Jag är så tacksam för allt jag upplevt och fortfarande upplever. Men just nu river hemlängtan i kroppen, kanske just därför att resan hem till Sverige närmar sej. På måndag åker jag för att tillbringa en dryg månad i Sverige.

Hem för mej är först och främst platsen där alla nära och kära finns. Det här med att leva utomlands och ha två hem är inte alltid guld och gröna skogar eller glitter och glamour. Är jag i Sverige saknar jag gubben och är jag här i Istanbul saknar jag barnen, mamma, pappa, svärmor och svärfar.

Men ett hem är också andra saker för mej. Det är platsen där mitt modersmål pratas. Ett språk där jag kan föra en diskussion eller dra ett skämt utan att fastna på en glosa jag inte minns och tappa hela poängen. Det går också väldigt mycket bättre att skälla på svenska om jag är redigt arg. Många gånger har jag förklarat högljutt på engelska att jag varit förbannad, men det är inte förrän jag övergått till svenska som de riktigt förstått att här var det fara och färde. ;)

Ett hem är för mej också en plats där jag känner mej trygg. Jag vet (oftast) vad som väntar bakom hörnet, jag vet var stigen i skogen leder och vad jag kan möta där bland träden. Jag känner namnet på de flesta träd och fåglar jag ser omkring mej och jag vet att huggormen bara är så där lagom giftig. Är det något som behöver ordnas eller handlas vet jag alltid var jag ska vända mej. Och, inte att förglömma , jag vet att jag aldrig blir lurad när jag åker taxi.

Till hemkänslan hör också en historia, min släkthistoria. Den plats där min mormor växte upp ligger inte alls långt från mitt hem i Sverige. Där bodde min mormor tillsammans med sina tre syskon och sina föräldrar utan varken el eller vatten i ett litet torp, som hette Nytorp. Jag undrar vad min gammelmorfar och gammelmormor hade sagt om de suttit bredvid mej här i Istanbul. De hade nog blivit förundrade över mycket. All ny teknik, alla bekvämligheter och tänk ett barnbarns barn i Istanbul med en blogg där vi får vara med! :)

Visst är de fina, Karl Ulrik och Mor Elin?!!!