Jag lever....

....så här kommer ett nytt inlägg. På onsdags eftermiddagen tog jag min första promenad i dom nya omgivningarna. Att promenera i dhaka är ingen lugn tur där man stilla kan gå och meditera och fundera. Nej, här krävs full koncentration för att undvika diverse hinder, såsom getter, plingande rikshaws och stora hålor i marken. Jag blev ute i en och en halv timme, och hua vad glad jag blev, när jag fick se vägskylten, road 66.

Den sista biten fram till vårt ställe kändes oändlig ( ca 100 meter), och jag var säkert svettigare än dom som bygger huset mitt emot oss. 37 grader är ingen vidare promenad temperatur.

Fantastiskt skönt att komma tillbaks hem igen. Jag trodde nästan vakten skulle ringa ambulans, om det nu finns någon. Efter 2 liter vatten med resorb, blev jag till slut återställd.

Hej för nu!