Elin hittade en jättefin som hon ska använda på träningscentret. Nu är den inlämnad till skräddaren för att sy "blusen" man ska ha under. Den ska hämtas på måndag så kanske hinner jag bjuda på en bild innan vi far till Bali.
lördag 4 september 2010
Sarishopping!
Elin hittade en jättefin som hon ska använda på träningscentret. Nu är den inlämnad till skräddaren för att sy "blusen" man ska ha under. Den ska hämtas på måndag så kanske hinner jag bjuda på en bild innan vi far till Bali.
fredag 3 september 2010
Godmorgon Sverige!
Igår blev då en riktig festdag. Först lunch hos Barbara. Hennes maid hade slagit till stort och lagat lunch med fyra olika rätter.....mums. Sen spa för Elin och mej med varm oljemassage och tvätt av håret. Jag slog till stort och gjorde en manikyr också. Sen hade vi planerat att åka till Westin på en fördrink innan middagen, men som tur var ringde jag och frågade om dom serverade alkohol. Vilken jäkla fråga, men i ett muslimskt land under ramadan är den helt berättigad, och jag vill inte uppleva det som hände Elin och mej sist vi var där. "Apelsinjuice och coke"! Vem vill ha det och dessutom betala skjortan för det! Nehe, en gång räcker! Hursomhelst blev svaret nej så det blev en fördrink hemma hos oss istället.
Sen började den stora jakten på ett bra matställe. På Germanclub fick vi korgen, även fast Jerry gjorde vad han kunde för att låta som en tysk :). På Dutchclub kom vi inte eller in. Fick nästan den där känslan av att vara ung och inte riktigt ha åldern inne för krogen än. Snopet, liksom.
Till slut blev det middag på en Nordkoreansk restaurang efter att ha gjort några varv i Banani för att hitta rätt. Var väl så där med koreansk karoke på övervåningen och mat som var jättestark. Dom andra tyckte det var gott, men jag vet ju vad som händer mej när jag äter för starkt. Kräks, helt enkelt!
Annars mår Shobul som en prins på lassarettet, Jerry har nyss pratat med honom. (Vi kom aldrig dit igår för Jerry hade för mycket att göra på jobbet.) Imorgon kommer han att skrivas ut......som ny. Härligt!
Sen började den stora jakten på ett bra matställe. På Germanclub fick vi korgen, även fast Jerry gjorde vad han kunde för att låta som en tysk :). På Dutchclub kom vi inte eller in. Fick nästan den där känslan av att vara ung och inte riktigt ha åldern inne för krogen än. Snopet, liksom.
Till slut blev det middag på en Nordkoreansk restaurang efter att ha gjort några varv i Banani för att hitta rätt. Var väl så där med koreansk karoke på övervåningen och mat som var jättestark. Dom andra tyckte det var gott, men jag vet ju vad som händer mej när jag äter för starkt. Kräks, helt enkelt!
Annars mår Shobul som en prins på lassarettet, Jerry har nyss pratat med honom. (Vi kom aldrig dit igår för Jerry hade för mycket att göra på jobbet.) Imorgon kommer han att skrivas ut......som ny. Härligt!
Lyckorus!!
Måste bara berätta nått helt fantastiskt.
Jerrys företag KappAhl tar alla kostnader för Shobuls hjärtattack. Jag måste bara säga att det är helt otroligt generöst och väldigt ansvarfullt. Ja, det är verkligen att bry sej!!!
Och jag, jag känner mej plötsligt mycket rikare än vad jag kände mej innan allt det här hände....underligt!! Kanske får det bli nått extra gott till middag ikväll.
Jerrys företag KappAhl tar alla kostnader för Shobuls hjärtattack. Jag måste bara säga att det är helt otroligt generöst och väldigt ansvarfullt. Ja, det är verkligen att bry sej!!!
Och jag, jag känner mej plötsligt mycket rikare än vad jag kände mej innan allt det här hände....underligt!! Kanske får det bli nått extra gott till middag ikväll.
torsdag 2 september 2010
Fredag i Dhaka!
Bangladesh dyraste butler.....och här har jag stått hela förmiddagen och strukit. ;)
Nu är det klart och dessutom nydiskat och fint.
Snart är det dags att ge sej av för en lunch hos Barbara. Hon förbarmar sej över hos kocklösa och har bett sin maid laga lunch till fyra istället för en. Hon verkar tycka det är roligt och hade genast börja planera. Ska bli spännande att se vad vi får.
Vad dagen mer har att erbjuda vet jag inte än. Kanske blir det ett besök hos Shobul på sjukhuset....det lär det säkert talas om här i så fall.
Vidare i livet denna fredag.........
Nu är det klart och dessutom nydiskat och fint.
Snart är det dags att ge sej av för en lunch hos Barbara. Hon förbarmar sej över hos kocklösa och har bett sin maid laga lunch till fyra istället för en. Hon verkar tycka det är roligt och hade genast börja planera. Ska bli spännande att se vad vi får.
Vad dagen mer har att erbjuda vet jag inte än. Kanske blir det ett besök hos Shobul på sjukhuset....det lär det säkert talas om här i så fall.
Vidare i livet denna fredag.........
Eftersnack....
Nyss hemkommen från en riktigt trevlig tjejkväll sitter jag här och funderar på samma sak som jag tänkt på hela dagen.
Jag tänker på och har tänkt på vad Shobul är värd för oss. Shobul har idag gjort två kärlsprängningar och ligger fortfarande kvar på sjukhuset. Alla ingrepp och vården däromkring kommer att kosta oss 50 000 svenska kronor. Shit, jag blir helt chockad! Välgörenhet är en sak, men 50 000 svenska kronor är nästan för mycket.
(Där ser jag finessen hos välgörenhetsorganisationerna som jobbar med personliga band....smart!!)
Summan är ofantligt stor i varje fall i mina ögon. För 20 år sen trodde jag väl aldrig att jag ens skulle äga så mycket pengar. Nu har vi lite mer än så, men ändå inte så mycket jämfört med många andra! Vi har dock gemensamt bestämt oss för att hjälpa Shobul, som är en människa precis som oss fast helt utan resurser.
Varken Jerry eller jag kommer att sörja våra pengar utan istället vara glada för att dom faktiskt fick en mening.
50 000 kronor kunde också ha varit en resa till Thailand för hela familjen, det kunde ha varit fem nya fönster på huset, det kunde ha varit 25 middagar på stans bästa krog.....men nu blev det en Shobul som förhoppningsvis kommer att leva i ytterligare 10 år. (Annars kommer det här att bli vårt livs sämsta investering ;))
Jag tror att det här minnet kommer att leva längre än något annat jag kunde ha gjort för pengarna.
Jag tänker på och har tänkt på vad Shobul är värd för oss. Shobul har idag gjort två kärlsprängningar och ligger fortfarande kvar på sjukhuset. Alla ingrepp och vården däromkring kommer att kosta oss 50 000 svenska kronor. Shit, jag blir helt chockad! Välgörenhet är en sak, men 50 000 svenska kronor är nästan för mycket.
(Där ser jag finessen hos välgörenhetsorganisationerna som jobbar med personliga band....smart!!)
Summan är ofantligt stor i varje fall i mina ögon. För 20 år sen trodde jag väl aldrig att jag ens skulle äga så mycket pengar. Nu har vi lite mer än så, men ändå inte så mycket jämfört med många andra! Vi har dock gemensamt bestämt oss för att hjälpa Shobul, som är en människa precis som oss fast helt utan resurser.
Varken Jerry eller jag kommer att sörja våra pengar utan istället vara glada för att dom faktiskt fick en mening.
50 000 kronor kunde också ha varit en resa till Thailand för hela familjen, det kunde ha varit fem nya fönster på huset, det kunde ha varit 25 middagar på stans bästa krog.....men nu blev det en Shobul som förhoppningsvis kommer att leva i ytterligare 10 år. (Annars kommer det här att bli vårt livs sämsta investering ;))
Jag tror att det här minnet kommer att leva längre än något annat jag kunde ha gjort för pengarna.
onsdag 1 september 2010
Shobul!
Jerry och Elin har precis varit och besökt Shobul på sjukhuset. Han har haft en kraftig hjärtinfarkt och kommer att bli kvar på sjukhuset några dagar.
Vi har pratat om hur mycket tillfälligheter spelar roll. Shobul kommer från en by utanför Dhaka där hela hans familj fortfarande bor kvar. Shobul ville ha en efterträdare som familjeförsörjare för själv började han känna sej gammal, och därför hjälpte vi hans son att bli praktikant hos några av våra vänner. Kanske kände han redan då på sej nått?!
Sonen befinner sej alltså i Dhaka just nu och kunde igår hålla sin far sällskap på sjukhuset. Man kan nog också säga att det var en tillfällighet att Shobul fick sin infarkt hemma hos oss och inte någon annanstans. Vi kunde hjälpa honom att komma till sjukhus och dessutom betala. På det första stället ville dom ha 1 700 svenska kronor för att överhuvudtaget ta emot Shobul. Och på Apollo fick vi lämna 50 000 thaka( ca 5 000 svenska kronor) i förskott för att få Shobul inlagd.
Kanske var det också meningen att Elin skulle vara själv hemma och alldeles ensam få ta hand om en människa drabbad av en kraftig hjärtinfarkt. Elin har berättat mycket om dom tio minuter hon och Shobul tillbringade själva innan jag, Jerry och Kamal hann fram. Hon har inte blivit avskräckt att läsa till sjuksköterska utan snarare tvärtom, så kanske fanns det en mening med det också.
Det kommer nog att bli en dyr historia för oss det här. Men vi vägrar bidra till den människosyn som redan finns här i Dhaka där vård bara är dom allra rikaste förunnat. Där man som fattig eller t o m medelklass är mindre värd än en ko när man blir sjuk. Vi fortsätter hålla tummarna för vår underbare "butler"!! Som snart får sällskap även av sin fru på sjukhuset!
Här bjuder jag på några bilder på några av alla dessa fattiga, men ofta ändå glada människor som finns i Dhaka.
Vi har pratat om hur mycket tillfälligheter spelar roll. Shobul kommer från en by utanför Dhaka där hela hans familj fortfarande bor kvar. Shobul ville ha en efterträdare som familjeförsörjare för själv började han känna sej gammal, och därför hjälpte vi hans son att bli praktikant hos några av våra vänner. Kanske kände han redan då på sej nått?!
Sonen befinner sej alltså i Dhaka just nu och kunde igår hålla sin far sällskap på sjukhuset. Man kan nog också säga att det var en tillfällighet att Shobul fick sin infarkt hemma hos oss och inte någon annanstans. Vi kunde hjälpa honom att komma till sjukhus och dessutom betala. På det första stället ville dom ha 1 700 svenska kronor för att överhuvudtaget ta emot Shobul. Och på Apollo fick vi lämna 50 000 thaka( ca 5 000 svenska kronor) i förskott för att få Shobul inlagd.
Kanske var det också meningen att Elin skulle vara själv hemma och alldeles ensam få ta hand om en människa drabbad av en kraftig hjärtinfarkt. Elin har berättat mycket om dom tio minuter hon och Shobul tillbringade själva innan jag, Jerry och Kamal hann fram. Hon har inte blivit avskräckt att läsa till sjuksköterska utan snarare tvärtom, så kanske fanns det en mening med det också.
Det kommer nog att bli en dyr historia för oss det här. Men vi vägrar bidra till den människosyn som redan finns här i Dhaka där vård bara är dom allra rikaste förunnat. Där man som fattig eller t o m medelklass är mindre värd än en ko när man blir sjuk. Vi fortsätter hålla tummarna för vår underbare "butler"!! Som snart får sällskap även av sin fru på sjukhuset!
Här bjuder jag på några bilder på några av alla dessa fattiga, men ofta ändå glada människor som finns i Dhaka.
Dags för uppdatering...
...som inte alls blev som jag tänkt mej.
Idag på eftermiddagen tog jag en lång promenad medan Elin och vår kock Shobul var ensammma hemma. Efter många missade samtal hörde jag telefonen. Det var Elin som talade om att Shobul börjat kräkas och sedan tuppat av. Jerry åkte från jobbet och jag sprang hemåt för att nå en plats där jag kunde få tag på en rikshaw medan duktiga Elin höll ställningarna och pysslade om Shobul så gott det gick.
Nu är Jerry och vår chaufför med Shobul på lassarettet. Först åkte dom till ett Medical center där det konstaterades att han förmodligen haft en hjärtinfarkt och behöver sjukhusvård. Nu befinner dom sej på "vårt" sjukhus för att skriva in Shobul där.
Nu kan vi bara hålla tummarna och hoppas att han blir bra igen!!! Kan också konstatera att vår Elin var riktigt duktig och klarade upp situationen perfekt!! En blivande sjuksköterska månne.........
Idag på eftermiddagen tog jag en lång promenad medan Elin och vår kock Shobul var ensammma hemma. Efter många missade samtal hörde jag telefonen. Det var Elin som talade om att Shobul börjat kräkas och sedan tuppat av. Jerry åkte från jobbet och jag sprang hemåt för att nå en plats där jag kunde få tag på en rikshaw medan duktiga Elin höll ställningarna och pysslade om Shobul så gott det gick.
Nu är Jerry och vår chaufför med Shobul på lassarettet. Först åkte dom till ett Medical center där det konstaterades att han förmodligen haft en hjärtinfarkt och behöver sjukhusvård. Nu befinner dom sej på "vårt" sjukhus för att skriva in Shobul där.
Nu kan vi bara hålla tummarna och hoppas att han blir bra igen!!! Kan också konstatera att vår Elin var riktigt duktig och klarade upp situationen perfekt!! En blivande sjuksköterska månne.........
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)