Idag när vi åkte till Banani och gick på Jatra där vi köpte ansiktsmasken passerade vi en olycksplats med rikshawn. Där var en stor folksamling med polis, en bil som var kraschad och tumult överhuvudtaget.
När vi passerat kurvan ut på road 62 lämnade vår rikshawförare plats för en annan rikshaw med en vilt skrikande kvinna i mitten och två andra kvinnor, en på var sida som ömsom lugnade och höll fast. Hela händelseförloppet berörde oss mycket och hela eftermiddagen under vår rundtur i Banani spekulerade vi i vad som hänt. När Jerry kom hem från jobbet en timme efter oss fick vi förklaringen.
Han och vår driver ( driver, för att jag har svårt att stava det svenska ordet), passerade platsen en stund före oss. Jerry blev också illa berörd och bad Kamal att stanna och gå ut och fråga vad som hänt. Tydligen var det en Bangladeshisk kvinna som övningskört, kört på ett litet barn, fått panik och kraschat i närmsta staket.
När vi åkte hem såg vi bara blodpölen....och visste fortfarande ingenting. Förmodligen var det mamman vi mötte tidigare. Sorg berör, och det var obeskrivligt! Nu vet vi! Och vad har JAG egentligen att vara deprimerad över. Fortfarande vet vi inte om barnet överlevde.....det gör en genast lite mer ödmjuk, väldigt ödmjuk och tacksam för att jag har det så bra.
Jag kommer inte att gnälla nått mer, aldrig mer! Den här bloggen blir bara tyngre och tyngre, men Bangladesh är inget "lätt" land att leva i.....i varje fall om man är bengal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar