Båtutflykt!

Innan vi lämnade Old Dhaka fick vi gå upp på taket på en färja som låg i hamnen för att se på utsikten och allt som händer där. Det myllrar av små och stora båtar. Sen blev det en dryg timme med bil innan vi kom fram till "våran" båt. Vi klev på och direkt fick vi lunch, som var relativt vällagad och god.

Det var skönt att sitta i båten och se på utsikten. Igen började jag tänka på hur rika vi är härnere. Där satt vi fem personer bortskämda av guide, kock och kapten och såg små båtar med ibland upp till tjugo personer i. Alla glatt vinkandes och tjoandes, särskilt när man tog kort.

På hemvägen gjorde vi ett stopp i en by där dom tillverkar saris. Verkligheten för människorna som lever i Bangladesh kom ännu närmare. Först fick vi gå in i en stor lada där mängder av maskiner förde ett hiskeligt liv. Ingen arbetsmiljö, som någonsin skulle accepteras i Sverige. Sen fick vi gå in i "vävstugorna" där byborna satt och vävde två och två tillsammans, tydligen går arbetet snabbare om man är två. Ofta en vuxen tillsammans med en yngre i många av fallen barn. Under vävstolarna var hål grävda i jordgolvet med plats för benen.

Enligt vår guide arbetar dom 10 timmar om dagen sex dagar i veckan. Dagslönen är ca 100 t, 10 svenska kronor.

Överallt var det mycket barn, som blev väldigt förtjusta i våra kameror. Det är nått särskilt med kameror här i Bangladesh. Många, om inte alla barnen, arbetar säkert med någon uppgift i byn och en del vid vävstolarna såg inte alls gamla ut. Jag vet inte vad jag ska skriva, men utan att på något sätt acceptera barnarbete, tror jag ändå att dom här barnen har det bättre än tiggarbarnen i Gulshan. Förhoppningsvis har dom en trygg sovplats om natten i varje fall.

På många sätt är Bangladesh ett fruktansvärt land, med en herarki och klasskillnader som vi inte ens kan föreställa oss. Utan sjukhus, skolgång, rent vatten m.m lever många människor ett hårt liv. Jag förstår överhuvudtaget inte hur dom kan le och vara såååå glada!!! Mitt i allt elände.