Pierre Loti cafét

Idag tog jag spårvagnen till Gyllene Hornets ände för att besöka Pierre Loti cafét. Riktigt ända fram kom jag inte med spårvagnen, men jag är ju van att gå så ett par kilometer är ingenting.
Jag hade ingen karta över Eyup,som byn heter, utan hade Eyupmoskén som riktmärke och därefter en vägbeskrivning från guideboken till hjälp. Moskén var inga större problem att hitta. Den vågade jag inte besöka för här täckte sej alla kvinnor och jag hade ingen sjal med mej.

Området runt var också trevligt. Där blev det några varv medan jag letade efter den väg som beskrevs i guideboken eller den spårvagn man också skulle kunna använda för att nå cafét.
Till slut fick jag ge mej och be om hjälp och då blev det genast mycket enklare. Helt plötsligt dök nämligen stora skyltar upp överallt som visade vägen....det första man blir blind på är ju ögonen, sägs det.
Jag kan förstå att jag missade vägen. Det var mest en stensatt gång genom en kyrkogård. Dom flesta gravarna ska vara från osmanska tiden, men det fanns också nya.


Efter ungefär en kvart nådde jag cafét. Det första jag upptäckte var att spårvagnen var en linbana. Sen upptäckte jag att det bara fanns dryck att beställa, så det blev bara en kopp te.
Vid borden ute var utsikten fantastisk.


Sen ville jag ju se cafét från bilderna i guideboken också. Cafét där sjöofficer Pierre Loti tillbringade mycket tid 1876. Pierre blev förälskad i en turkisk gift kvinna och skrev senare en självbiografisk bok om deras kärleksaffär.
Cafét var verkligen litet med kanske ett tjugotal sittplatser på soffor utefter väggarna. Och när jag såg köket förstod jag varför dom bara serverade dryck.

Hemvägen gick som en dans. Jag hamnade direkt vid en busshållplats och bussen till Taksim tog bara 20 minuter.
Sen blev det kebab...en stor en!
Ha det bra!!