Fadderbarnsbesök!

Igår var vi då och besökte vårt fadderbarn. Jag trodde att han bodde i en by söder om Dhaka, men så var inte fallet. "Vårt" barn bor i ett medelstort slumområde nära Old Dhaka. Under vår dag fick vi först göra ett hembesök. En helt otrolig upplevelse bara det.
Han bor med två yngre syskon och sina föräldrar i ett plåtskjul på kanske tio kvadrat meter. Där fanns i stort sett bara en säng där vi fick slå oss ner. Vi blev bjudna på banan och hemlagade riskakor. Lite läskigt, men Elin och jag resonerade som så....det får bära eller brista. Och hittills har ingen blivit sjuk!
Under tiden vi satt där på sängen och genom tolk pratade med familjen samlades en massa nyfikna människor utanför. Vi fick av guiden veta att vi var dom först faddrarna som någonsin gjort ett besök i projektet.
Vi fick också veta att pappan i familjen jobbar som rikshawförare ibland och ibland som dagsarbetare.
I en sån här gång fick vi gå in för att besöka vårt fadderbarn.

Det här kortet tog jag när vi satt på sängen. Tyvärr fick jag inga bra bilder på interiören. Alla blev för mörka.

Myllrigt! Ca 10 000 personer bor enligt vår guide i området. 1 800 av dom är fadderbarn.

Vi fick besöka ett dagis som drivs med hjälp av fadderpengar.

Blivande rikshawförare, månne.

Sen fick vi göra ett besök i skolan, som också drivs med hjälp av fadderpengar. Där fanns bla en smart anordning för att samla upp regnvatten.

Jerry överlämnar kartongen med skolmaterial. Hoppas det kommer till användning.

Sen fick vi alla skriva några rader i deras gästbok. Gästböcker är viktigt här i Bangla.

Som avslutning på dagen besökte vi deras mest framgångsrika projekt. Det var ett träningscenter, där man utbildad sömmerskor och ac reperatörer (kanske ska skicka dit våra snubbar). Dom hade också en kurs där ungdomarna lärde sej om solpaneler. Det gjorde mej snopen, men kanske är det en väldigt bra idé i energibristens Dhaka.
Efter rundturen i centret fick vi lyssna på sång av ett gäng grabbar och diktuppläsning av damen som förestod träningscentret. Hon levde sej in som en besatt och jag bara kände hur det började bubbla långt ner i magen. Jag fick tänka på allsköns otrevligheter för att låta bli att börja gapskratta. Det är verkligen hemskt och jag tror Plan har ett och annat kort på mej från det tillfället där jag ser lite lustig ut. Kväva ett gapflabb är inte alltid det lättaste. Jaja, jag får väl skylla på att jag var trött....men hon var verkligen kul!!!!

En lång dag. Tröttande, svettig, otroligt intressant och väldigt rolig.
Vi har bestämt att göra ett besök till innan vi flyttar hem.