Så blev det, vi kom inte iväg ut för att handla kläder i tisdags kväll. Ashuk fick så hemskt ont i magen igen, och ville gärna att "boss" skulle komma till sjukhuset och hålla honom sällskap. När Jerry kliver in där händer det genast en massa saker också, och han får nästan prata med läkarna direkt. Det är hemskt, men att vara vit betyder en hel del i det här landet.
Nu var det tack och lov ingen fara med Ashuk, smärta kommer han att få ha ett tag fram över eftersom tarmen fortfarande är sårig och irritterad.
Igår kväll (onsdag) skulle vi då göra ett nytt försök att hitta "bollywood" utstyrsel. Det började krångla redan på dagen med banken. Vi har bokat en resa till Lankawi, en riktig paradisö i Malaysia. När jag skulle gå in och betala via internetbanken upptäcker jag att en hel massa pengar dragits från kontot, och sånt är det värsta jag vet!! Pengar som bara försvinner, som "skyddat belopp" utan att man vet varför. Jösses, jag får hicka för mindre. Till på köpet hittade inte vår bank resebolagets bank här nere, så betalningen gick inte att genomföra fast jag försökte 100 gånger, kändes det som i varje fall. Jag bestämde mej för att skjuta upp allt och ta kontakt med vår bank under morgondagen, och försöka ordna det då. Jag tycker verkligen illa om att behöva skjuta upp saker!!
Sen kom Jerry och Kamal och hämtade mej kvart över sex för en tur till Aarong, där vi trodde dom skulle ha lite glitter och glamour. Men efter att ha suttit i bilen i över en timme ( det är ca 5 km till Aarong) upptäckte vi rätt snabbt att dom inte hade ett dugg. Så kan det gå!!
Sen tillbaks hemåt igen med ett stopp på en vietnamesisk restaurang, som Jerry länge velat prova. Efter ytterligare tre kvart i bilen är vi framme. Maten var sådär, och över oss i en lokal spelade dom musik så det bara dånade. Vi kunde lika gärna ha suttit mitt på dansgolvet och ätit. Vi trodde att det var en svartklubb, men det visade sej att det bara var uthyrt till någon fest. Servitören hade vissa svårigheter när han skulle förklara var musiken kom ifrån.
Det var så dråpligt allting så Jerry och jag bara skrattade, jag t om helt hysteriskt mellan varven. Pinsamt, men jag kunde inte hålla mej!
När vi kom hem igen vid 10 på kvällen började vår chaufför att tjata om att han skulle köpa ett paraply åt oss. Vi lyssnade väl med ett halvt öra.........för när vi varit i lägenheten i 5 minuter kommer Kamal upp......Boss, kan jag låna ditt paraply då??
Det är ju tur att man är två som inte fattar, man känner sej inte lika korkad då. Ett gott garv till blev det, jag kommer att bli jätte gammal!! ;) Kanske, om inte Bangladesh tar livet av mej!