Det känns bättre!

Fredagmorgon i Dhaka och vardagen börjar infinna sej igen. Jag har hunnit med två morgonpromenader, och ja, det mesta andra vet ni ju. Idag skiner solen och det är vår i luften!! ( Snart kanske vår städare Amir kan ta av sej toppluvan, i varje fall inomhus). Och trots barnen i cirkeln igår känns det mycket bättre att vara tillbaks än jag trodde att det skulle göra. Jag är verkligen glad över att få vara här och uppleva landet med allt det har att erbjuda mej.... en alldeles vanlig "Svensson".

Barnen i Gulshan 2 cirkeln!

Idag har Elin och jag börjat förbereda för hennes gäster från Sverige. I början på februari kommer Elins tre kompisar på besök. Dom ska bo hos oss sammanlagt två veckor, en i början och en i slut av februari. Resten av tiden ska dom resa runt i Asien. Idag köpte vi täcken, nya handdukar och lite andra "bra ha saker". Det blev så mycket att bära, så Kamal fick komma och köra oss hem, en rikshaw hade varit för liten.
På eftermiddagen gav vi oss ut igen för att försöka få tag på en ny bäddmadrass istället för den som möglade för oss i somras. I Gulshan 2 cirkeln var djurhandlaren på plats, så jag bestämde mej för att ta ett kort på deras bur på hjul full med valpar, kattungar, kaniner och allt möjligt. Naturligtvis dök det från ingenstans upp två grabbar som också ville vara med på kort. Och det kan man ju inte motstå. Dom är otroligt charmiga, i varje fall ibland. Sen när vi närmade oss cirkeln med trafikljusen igen kom det fler barn, som började tjata och var väldigt "på": Just one pieces, madame. Please I´m so hungry! Om och om igen och jag kunde inte förstå deras nya "tiggarmetod". Sägas ska också att dom visade väldigt stort intresse för påsen med varor jag bar. När jag sa ifrån började den äldsta grabben skrika åt mej och göra grimaser. När jag fick tänka efter en liten stund kom jag att minnas ett tilfälle precis innan jag åkte hem innan jul.
Vi hade en väldigt envis liten flicka efter oss, och till slut föll jag till föga och rotade fram tre mandariner ur min kasse och gav henne. Jag tror det var ett stort misstag och att det spred sej fort i cirkeln, att madam som aldrig brukar ge plötsligt har ändrat sej. Jag hade ju bestämt mej, men det är verkligen inte lätt att stå emot. Nu kommer jag få börja om från början igen och lika ihärdigt som när jag hit flyttade stå emot alla tiggare. Det är tråkigt, man vill så gärna ge dom något. Det blir till att återgå till mitt gamla sätt att inte ge alls till tiggarna i cirkeln, utan istället sponsra t ex expatsens skola och andra liknande projekt. För så många situationer som den idag klarar jag inte av...då låser jag antingen in mej eller flyttar hem.

Välkomstblommor och spa!

Vår allra kärasta personal hade köpt välkomstblommor åt oss det här gången med. Utan för dörren står en tagetes, och på balkongen en dahlia och en tagetes. Överallt finns tagetes, jag har sett hur dom drivit upp dom i trädgårdarna och nu står alla i full blom överallt i Dhakas trädgårdar.

Idag har det inte blivit så mycket annat gjort än "nyttiga" saker. Packa upp väskorna, fylla på skafferiet och så. Efter som det inte varit nåt mer strömavbrott har jag alldeles "glömt bort" gårdagens problem med batteriet. Jaja, den dagen den sorgen.
På eftermiddagen gick Jerry en timme tidigare från jobbet och så tog vi fotmassage på klubben alla tre. Så skönt för svullna "flygplansfötter"!


Sen blev det tidig middag, och just nu sitter vi i lägenheten och fryser. Det är verkligen jättekallt, särskilt på klinkersgolvet. Den som har tur lyckas sno åt sej ett par av Jerrys strumpor, det är nämligen en bristvara eftersom både jag och Elin mest går utan strumpor annars. Inte så mycket att gnälla över egentligen...många, jättemånga sover ute i tunna kläder. Stackars dom!! Hoppas att solen och värmen snart återvänder till Dhaka.

Framme i Dhaka igen!

Efter mycket om och men är vi så äntligen framme i lägenheten igen. Resan gick bra och alla flighter var i tid. Väskorna fick vi vänta på en dryg timme, men det är inte särskilt konstigt. Runt bagagebandet rådde kaos, och man kan ju bara undra hur det ser ut på andra sidan.

Kallt som fanken är det också, 12 grader ute och 17 inne. Jag hade tänkt ta en dusch, men eftersom varmvattnet bara är ljummet struntar jag i det. Istället satte jag mej vid datorn och pang sa det, så gick strömmen, datorn dog och alla lampor slocknade. (Som tur är varade avbrottet bara en halvtimme.) Vi har ju ett batteri som ska driva datorn och några lampor när strömmen går, men det verkar inte fungera nått vidare. En hel del att greja med i morgon, alltså....det känns redan att jag är hemma i Dhaka, Bangladesh igen!

Tillbaka till Dhaka!

Ojoj, alltid är det nått som ska krångla till sej när man ska iväg. Och den här gången blev det Elins mediciner som blev problemet. Receptet på allergitabletterna var slut, och det är viktiga grejer. Tack och lov fick vi tag på en trevlig sjuksköterska, som i blixtfart skulle försöka ordna ett nytt recept. Om en stund ska jag åka till Pålljungshages köpcentrum, gå till apoteket, lämna bilen till Hanna och sen ta en promenad hem.
Det har verkligen varit full fart sista förmiddagen i Sverige! Nångång kunde man ju lära sej att göra saker i tid, kolla recept t ex.
Taxin som ska köra oss till Arlanda kommer halv sex och sen lyfter vi inte förrän halv tio. Det blir nog tid för ett glas vin, en god början på en ny period som lyxhustru i Bangladesh. Just nu känns det som det behövs, både lyxlivet och vinet ;)!! Och massor av massage!
Nästa inlägg från Dhaka......Och ha det nu bra alla tills vi ses nästa gång!!!

Näst sista dagen!

Idag är dagen när alla resväskor ska fram igen! Känns knappt som vi hunnit ställa undan dom. Sen är det dags att börja planera inköpen av all grejer, som ska med till Bangla. Det är en hel del. Först och främst kaffe. Det hann ta slut innan vi åkte hem i december och kaffet i Bangla är inget vidare och väldigt dyrt. Pulverkaffe finns ju förstås, men det är inte alls samma sak. Sen kaviar, mjukost, knäckebröd, sill, lingonsylt, pepperkaksskorpor...det är tur att Jerry blivit silvermedlem i Qatarairways, så han får ta 10 kg extra med sej på planet.
Dessutom har vi 14 pocketböcker som ska med, inköpta för presentkort som Jerry fick i julklapp. Några dvd:er ska med, bl a "Flickan som lekte med elden". Kanske hittar vi fler bra filmer när vi är och handlar. Svenska filmer är det enda vi köper här, dom flesta andra filmer finns ju att få tag på i Dhaka för 8 kr st, och ekonomisk det är jag ju.
Sen skulle jag bra gärna vilja knöla ner Hanna i en resväska också. Det skulle nog bli under protest, för hon stannar nog gärna kvar i Sverige hos Patrik. Det är skönt att hon träffat en så trevlig kille...det känns inte lika jobbigt att åka ifrån henne då.
Nehe, först en lista, sen shopping och sen packning.......och imorgon iväg igen!

Näst sista kvällen!

Näst sista kvällen i Sverige för den här gången har vi varit hos mamma och pappa tillsammans med min mormor, min bror och hans familj. En glad kväll med god mat där alla tonåringar övergav oss igen för att gå på krogen. Ja, jag var väl likadan en gång i tiden.
Gamla tider var nått vi pratade om under kvällen. Jag beskrev hur olika människor passerar vårt hus i Dhaka, och ropar ut sina tjänster. Dom vill putsa dina skor, slipa dina knivar och både sälja och slakta kycklingen du ska äta till helgen. Jamen, det måste ju vara skärsliparen, du menar säger min mormor då. Faktiskt växte hon upp i ett Sverige, som mer liknade Bangladesh än vad Sverige gör idag. Hon pratade bl a om skärsliparen, som gick från gård till gård för att slipa både yxor och knivar på ungefär samma sätt som dom gör i Bangla nu.
Det är fascinerande på det sättet att bo i Bangladesh, rätt som det är bland affärsmän med mobiltelefon, upptäcker man någon med ok ( en pinne över axlarna med korgar eller hinkar i var ände... en förklaring till ev ungdomar som läser min blogg och tror att jag skrev okey), en skärslipare eller vad som helst som inte längre finns i Sverige. Det är en av sakerna, som får mej att längta tillbaks till Bangladesh. Jag blir helt FASCINERAD! Kanske jag fått en möjlighet att förstå hur det var i Sverige på mormors tid. Kanske är vår stora jord lite mindre än jag alltid trott?!
För min del är det människorna jag möter i Bangladesh, som får mej att vilja dit igen. Mitt i allt elände, så blir man så väl bemött av massor av människor som inte har nånting. Alla rikshawförare, min "godmorningtjej", handlare, ungar och alla möjliga människor. Just nu tycker jag synd om dom! Jag fick ett mail från Nordiska klubben att det bara är 6 grader varmt på nätterna i Bangla.....inte så kul att sova ute då!!!